TUESDAY THOUGHTS

Hej ni! Har just hoppat ur duschen eftersom jag frös så mycket när jag kom hem haha. Jag sitter och lyssnar på musik och småstädar lite här nu och borde ta och plugga snart. Jag var ute och tog outfit bilder förresten men tror jag lägger upp dem någon annan dag då ni redan fick en på morgonen.

Men tänkte ta och skriva lite om hur allt är nu. Med mig och med allt. Fast jag har jätte svårt att skriva om det så tror jag att det är bra att göra det ändå kanske. För jag mår så mycket bättre känner jag. Indien resan kom perfekt, jag slapp iväg från allting och jag var verkligen jätte lycklig. Och jag trodde att det skulle gå över så fort jag kom hem, lyckan alltså, men jag lät inte tankarna svämma över mig av någon orsak. För nu äntligen vill jag bara bli bra och glad och normal igen. Jag vill kunna le åt vackra saker. Jag vill kunna skratta utan att känna hur ont det gör inne i mig att få fram ett falskt skratt. Jag vill kunna äta utan att känna att jag måste spy upp maten. Jag vill inte hata mig själv mera. Jag vill kunna tänka med min egen hjärna, inte med monstrets som fanns inne i mig. Jag vill vinna, jag vill leva, och det är jag så glad över. Jag vill bara bli normal och mig själv igen. Fast jag inte riktigt vet vem den personen är just nu, för att jag har ändrats så mycket under den här tiden. Jag ser livet på ett annat sätt kan man säga. Och jag hoppas och tror att förändringen bara är positiv, jag tror lite på att allt var en gåva jag måste gå igenom för att kunna öppna. Och fast jag funderar om allt jag gått igenom var värt den gåvan, så tror jag att svaret är ja. För jag ser saker med andra ögon och jag förstår. Kanske det var så här allt var meningen att gå. Jag hoppas bara att jag orkar tänka så här ända tills slutet. För om jag faller ner en gång till vet jag inte om jag klarar av att dra mig upp mera. Så jag måste klara av det, jag bara måste. När jag tittar tillbaka mår jag så dåligt, hur jag behandlade mig själv var inte okej och jag hoppas att ingen nånsin skulle behöva gå igenom sånt. Men tyvärr finns de alltid de som faller. Like petals we must eventually fall. Favorit-quote där. Men jag vill bara säga att jag alltid finns här för alla. Jag tror att jag själv skulle ha behövt fler människor som fanns där då, men jag har egentligen bara mig själv att skylla. När jag mådde dåligt skuffade jag alla iväg. Och det ångrar jag, men jag tror att de flesta reagerar så. Att man bara vill vara ensam, man vill inte slänga sina problem över någon annan. Fast man ända vill att de ska finnas där. Aja, men kom bara ihåg att man när som helst får tala med mig. Kram fina ni